Sista tiden har jag haft svårt att finna mej själv, inget verkar få mej på gott humör.

Visst har jag haft en svår tid, men jag brukar kunna ta det med gott humör och skoja bort det mesta men orken verkar tryta där nu.

Känner mer och mer bitter i allt jag gör och allt som händer runt mej. Lusten runt Jobb, Innebandy och poker verkar bortblåst och jag vet inte vad som egentligen håller mej uppe. Svaret på den gåtan är nog mina barn, sambo och nära släktingar. 

I samtal med chefen häromdagen sa hon att syntomen mycket väl kunde tala för att jag är på väg in i en depression.

En sak är dock säker, jag har inte varit mitt glada jag på sistone och behöver komma upp ur gropen jag fastnat i. Jag behöver ljuspunkter i mitt liv att se framemot, morötter som hjälper mej komma på fötter igen. Jag vill längta efter pokersittningar och innebandymatcher. Kort och gott Jag vill leva livet!

Om drygt 3 veckor ska jag till Malta, jag har slagit vad med 2 personer om att nå 99,9 kg (ca 6,5 kg kvar). Borde längta mer efter resan, men ser viktmålet som viktigare än själva upplevelsen. Suget finns inte där just nu, ska jag avboka resan och bara skita i den? Ska jag skita i viktmålet och ta de smällarna det innebär?

Tröttsamast är nog likgilltigheten för allt.

Varför skriver jag detta dravel? Dels för att ni ska förstå att saker jag säger ibland bottnar i mina problem och att fel personer kan råka ut för det, dels för jag behöver hjälp från några av er. Stötta mej, sporra mej, ge morötter eller bara finns där för mej.

Orkade inte ens bry mej i att Leksand slog Färjestad idag (å då ä det illa)

Kram på er alla ute i denna kalla värld, låt oss värma upp den tillsammans/ason