Har åkt en del bil idag oxå, detta får mej oftas att tänka igenom saker och lösa svårare uppgifter kring mitt liv och arbete. Idag var det annorlunda, idag tänkte jag mest på hur de sista åren har förändrat mej.

Vet inte hur de flesta uppfattar mej, men jag försöker i all bedrövelse hålla humöret uppe med humor och skojar oftas med min egen figur och mina sjukdomar.

2009 skulle jag äntligen få operera min onda höft, även om jag egentligen var för ung så bestämde de sig att 0 i rörlighet var olidligt att leva med. 8 september var den stora dagen, höftbyte. Sen började mitt helvete på riktigt. Var inne på kontroller 3-4 gånger för värk och att jag tyckte det kändes konstigt. Varje gång (utom den sista) fick jag reda på att jag hade ont på fel ställe. Inget fel på höften. Sedemera kom man fram till att höften var inflamerad, därför hade jag haft ont. Prover i oktober 2011 visade att höften var fylld med var. . Operation i januari 2012 (mitt värsta år någonsin). bort med höften för att lufta och få undan infektionen, 3.5 månad utan höft. När man fick komma ut var det på nåder om någon i familjen orkade ta med rullstolen. Towa, Sebben och mamma var  ett fantastiskt stöd under denna period. Ny höft i maj dock så ville inte den sitta kvar och hoppade lagomt till Sverige- Ukraina skulle spela i EM. Idiot som man är så sa jag först inget till Sebben utan väntade 30 minuter innan vi ringde ambulansen."tillbaka hemma i morgon" sa dom. Tjena, 17 dagar senare lämnade jag sjukhuset med ännu en ny höftled och en port a cat inopererad i bröstet då jag skulle ha mediciner 3 gånger i veckan och är lite svårstucken. 2 dagar efter sista operationen så var det Sebbens skolavslutning och jag tjatade till mej ledighet från sjukhuset, aldrig varit så trött och sliten i hela mitt liv och då skulle de sätta en nål på mej.... de började halv 7 på kvällen och var klar kl 03.00, 5 olika hade försökt och 2 av dom från narkosen. 16 försök sen satt nålen där. Därav port a caten. Frid och fröjd... eller inte, port a caten krånglade med ojämna mellanrum och en morgon vaknade jag med frossa och spydde som en kalv i en timme, resten av dagen gick ok, trots att jag hade 39,4 på morgonen. Nästa morgon likadant, spydde och sen hög feber. Lillebror Jonny med familj skjutsade mej till sjukhuset och väl där så hade jag 38,1. Gött tänkte jag, men jag skulle vara kvar på obseravtion. SEN BRÖT HELVETET UT, rusade från 38,1 till 41,9 på 15 minuter, skakade i hela kroppen och hade ingen kontroll. De försökte sätta nål för att ge mej vätska 2 alvedon för att få ner febern och kalla handdukar. Jag hade noll kontroll över kroppen och var säker på att jag skulle dö. Värst av allt tyckte jag då var att ingen hemma visste att jag var så sjuk. En timme senare hade jag ca 40 grader och började tro på överlevnad. Tappade 3 kilo i svettningar den kvällen. Efter några turer så fick jag reda på att jag hade blodförgiftning (troligtvis från port a caten), blodförgiftningen tog omtag så jag hann vara hemma några dagar innan det var dax igen. sammanlagt med höftoperationer och blodförgiftningen så låg jag på lasarettet 63 nätter 2012.

Efter detta har min hälsa gradvist försämrats och mina höft och bröstproblem är klassade som missar av sjukvården. Bröstsmärtor och domnad vänstersida fick mej att flera gånger uppsöka sjukhus då jag trodde jag hade fått en hjärtinfarkt. Nu bråkar jag med LÖF om ersättningar som jag tycker är för små i jämförelse med vad dom förstört i mitt liv. 

Allteftersom har hälsa och ekonomi gått hand i hand och i höstas var jag så långt nere att jag gick omkring i Stockholm planlöst i 4-5 timmar och undrade vad jag skulle göra, skulle jag bara försvinna, få slut på lidandet? Nu är jag för levnadsglad för att göra något som skulle drabba mina nära och kära. Skickade sms till mina pojkar och samtalade med min bror och efter det så har jag kämpat mej uppåt ett steg i taget. Vägde 125,8 kilo och bestämde att om jag skulle uppleva min 50-årsdag så måste jag ta tag i vikten. Har fantastiska människor runt mej och är nu under grundlig utredning av psyke och hälsa då jag sökt om att få sjukpeng. 

Det som gjort att jag orkar med alla besvär är ett fantastiskt jobb, mina barn och andra nära och kära, mina "tjejer" i flicklaget som jag tränar och mitt stora intresse POKER.

Drar ner på saker succsesivt för att försöka bara göra roliga saker (fungerar inte jämt)

Varför skriver jag allt detta? Bakom masken så gråter Clownen sägs det och när jag är ensam med mina krämpor så kämpar jag rätt hårt med mej själv. Tycker själv att jag sista tiden inte varit samma Anders, dock känner jag stöd och ger stöd till en massa människor som gör livet värt att leva. Syskon, Ungar, föräldrar, pokerspelare, kollegor,innebandyspelare, bojenmammor, nysvenskar i mina kårer, nära och kära m.m. 

Jag vill finnas till för många och hoppas att några vill finnas till för mej. och fick jag ändra något i mitt liv så hade jag aldrig opererat höften den 8 september 2009

kramar Ason

I går började vi vår resa till Malta. Mötte gänget som kommit från Karlskogahållet på flygplatsen och satte oss att äta. Träffade Johan J med familj som skulle till Las Plamas och skulle lyfta strax före oss. Något fel på deras plan och en parodi på flygplatssäkerhet påbörjades när halva gänget som skulle med det planet plötsligt blev akut kissnödiga och fick springa ut och in genom "spärrarna". När vi sen lyfte så stod fortfarande deras plan kvar.

Vårt flyg ner till Frankfurt var ett litet plan med bara 3 sätens bredd. Jag och Towa fick sitta vid nödutgången och hade gött om plats. Kändes dock mysko när man gick på planet och inte kunde stå upprätt.Trots litet plan så gick resan kanon. Kändes som piloten dock försökte ställa planet på två hjul i en kurva på Frankfurts flygplats. Så snabbt har jag någ aldrig åkt utan å lyfta.

Byte till ett större plan i Frankfurt och strax före 22.00 landade vi på Malta och våra taxichafförer väntade med namnskylt och allt :)

Checkade in på hotellet och gick sen upp till casinot och fixade casinokort. Trötta å hungriga så hittade vi tillslut ett matställe och klockan landade närmare halv ett när vi nådde rummet.

Tänkte se Hungergames (3an), men somnade ifrån och kommer göra ett nytt försök i natt.

Efter frukost och besök på affären var det dax för satellit till Main. Började lite uppåt innan jag spelade en hand som en av motspelarna inte kunde släppa på hela kvällen. Höjer upp med Q9 hj,får 4 syn. Floppen kommer 335 utan hj. Försöker köpa potten och höjer lite och får syn av SB. 9a på turn och jag beta

tar och SB synar. River en 9a till och SB sattsar 2200. Jag kollar än engång mina kort och bara synar. Om jag höjer så får jag bara syn av en liknade hand eller om slag av bättre hand. Visar sig att han floppa fyrtal i 3or. En dansk vid bordet försöker förstå hur jag inte reraisa. Efter att torskat ca 4000 i den potten så rasde jag ner lite i fältet.

Ari åkte tidigt, och sen följde Nizze oxh Fredriksson samma öde. Jag gör en rush upp till ca 45000 och det känns lungt. Stefan bubblar finalbordet och vi är 2 från vårt gäng kvar (jag och Charlotte) 6 priser varav 5 är inköp i turneringen. 10e plats åker snart. Charlotte ställer med 33600 och jag har AK, kanske lite försnabbt för att jag ska vara nöjd med mitt beslut så synar jag. A på floppen gör mej väldigt uppåt, men turn visar sig vara en 4a och jag var död. Får ca 7000 kvar och hittar 77, får en autosyn av BB med 10,9. Min hand håller tills rivern då 10 an rivrar.

Surt att bli 9a, men min tredje turnering i år och finalbord på alla tre. 28a startande var det och Charlotte tog hand om mina marker och fixade ett inköp.

Eftersom ingen skulle spela main idag så valde vi att gå ut å äta på Hard Rock café. Tog en Chicken Cescar salad och tittade sen avundsjukt på Aris och Stefans efterrätter. 

I morgon så kliver vi in i main och hoppas kunna skörda framgångar.

Må pokergudarna välsigna mej i morgon

/ason

Poker

Snart ska jag/vi ut på årets första pokerresa, Resan går till Malta och vi är 8 stycken från klubbarna Lepok och Dekapo som åker. På Malta spelas en WPT turnering som vi ska delta i.Towa hänger med för att koppla av och heja fram mej (hoppas jag).

Pokeråret började annars bra med en vinst i kvalet till Malta där jag tog 1 av 4 platser.

Klubbens första poängturnering för året glädjer mej nog ännu mer trots att jag kom 9a och blev utan pengar. Glädjen var en fars glädje när Minstingen tog sin första turneringsseger. Sebastian var omutlig på slutet och utdragningarna var brutala, en riktig Miniflytason.

Varnat för hans framfart vid pokerborden, han har dock bägge fötterna på jorden och är måttligt intresserad av poker.

Mindre roligt är att jag hoppade av valberedningen för pokerförbundet. Viss besvikelse och säkert några missuppfattningar gjorde att jag kände att jag inte orkade med uppdraget. Valberedningen skulle bestå av 3 stycken, men jag var fortfarande själv när jag bestämde att det fick räcka. Hade en styrelse på 5 personer klar, men beslutet att sälja ut SM en dryg månad före årsmötet fick några att tveka. Hårda ord och annat kastades fram och tillbaka. Jag ångrar en del och har bett om ursäkt för det till vissa. Årsmötet är den 28/2 och då vet vi om de kandidater som jag skickat in kommer att väljas eller ens föreslås. Själv kan jag inte närvara denna dag.

Figge

30 januari förra året så somnade en av min bästa vänner in, Figge hade jag både innebandyn och pokern ihop med och årsdagen för hans bortgång var jobbig. Mest saknar jag våra promenader Lesjö runt där vi dyftade poker, innebandy, tjejer och vardagslivet m.m Jag har många vänner men få som kommit mej så nära som Figge.

Innebandy

På tal om innebandyn så rullar segertåget på för våra herrar och seriesegern är nära nu, damlaget vinner hemma och förlorar borta och har fortfarande chans på kval, U-laget har fått upp ångan och ser ut att komma 3a i sin serie. Flickorna i 11 årslaget kämpar på och alla kommer till varje träning och match om de inte är sjuka. Dessutom har vi lilla pojklaget som nästa år förväntas spela i seriespel. Föreningen tappade tyvärr vår bästa spelare till Hagfors innan "fönstret" stängde, men vi får önska PG lycka till i div 1.

Robin

Äntligen ska äldste grabben iväg på operation, förhoppningsvis den sista. 11/2 är det planerat och nu får det vara slut på misslyckanden i sjukvården för vår familj. Linköping är sjukhuset om ni har vägarna förbi.

50 i år

I år är året det är meningen att jag ska fylla 50. I oktober förra året så bestämde jag mej för att försöka överleva min 50-årsdag. Vägde som mest då 125,8 kg och flåset var allt annat än bra. Målet i min kamp mot övervikten är att nå under 100 innan födelsedagen. Vad är slagna och det första går ut vid påsk. Då ska jag vara under 110,4. Hittills har det gått bra, även om jag gjord lite snedsteg här och där. Nuvarande vikt är 112,9 och jag delar upp resan i delmål. nästa mål är 111,1 som jag hoppas nå innan februaris utgång.

Oktober 2014                                  Januari 2015

Samtidigt kämpar jag på med mina krämpor, bröstet och vänster sida är värre än höften just nu. Oftare och oftare kommer värken i bröstet och vänster ansiktshalva och arm domnar bort. Får ingen rätsida på det och ska snart på utredning med vårdcentralen för att kolla upp min hälsa närmare. Försöker dock inte visa så mycket utåt, det finns de som har det värre. Gördeln på bilden är för att tränga tillbaka magbråcket som jag har .

Om jag orkar och tekniken är med oss på Malta så kommer jag att blogga om våra framgångar där. Redan nu ger jag mina kamrater en lyckospark i baken. GL Ari, Jörgen, Charlotte, Stefan, Henk och Nizze

Karlstad i morgon och göra några timmar på kontoret sen hem och packa inför resan. 

Kommentera gärna min blogg så jag vet att ni ser och läser. vore bra att få lite respons om tramset :)

Må gött där ute och krama varandra/ason