Har åkt en del bil idag oxå, detta får mej oftas att tänka igenom saker och lösa svårare uppgifter kring mitt liv och arbete. Idag var det annorlunda, idag tänkte jag mest på hur de sista åren har förändrat mej.

Vet inte hur de flesta uppfattar mej, men jag försöker i all bedrövelse hålla humöret uppe med humor och skojar oftas med min egen figur och mina sjukdomar.

2009 skulle jag äntligen få operera min onda höft, även om jag egentligen var för ung så bestämde de sig att 0 i rörlighet var olidligt att leva med. 8 september var den stora dagen, höftbyte. Sen började mitt helvete på riktigt. Var inne på kontroller 3-4 gånger för värk och att jag tyckte det kändes konstigt. Varje gång (utom den sista) fick jag reda på att jag hade ont på fel ställe. Inget fel på höften. Sedemera kom man fram till att höften var inflamerad, därför hade jag haft ont. Prover i oktober 2011 visade att höften var fylld med var. . Operation i januari 2012 (mitt värsta år någonsin). bort med höften för att lufta och få undan infektionen, 3.5 månad utan höft. När man fick komma ut var det på nåder om någon i familjen orkade ta med rullstolen. Towa, Sebben och mamma var  ett fantastiskt stöd under denna period. Ny höft i maj dock så ville inte den sitta kvar och hoppade lagomt till Sverige- Ukraina skulle spela i EM. Idiot som man är så sa jag först inget till Sebben utan väntade 30 minuter innan vi ringde ambulansen."tillbaka hemma i morgon" sa dom. Tjena, 17 dagar senare lämnade jag sjukhuset med ännu en ny höftled och en port a cat inopererad i bröstet då jag skulle ha mediciner 3 gånger i veckan och är lite svårstucken. 2 dagar efter sista operationen så var det Sebbens skolavslutning och jag tjatade till mej ledighet från sjukhuset, aldrig varit så trött och sliten i hela mitt liv och då skulle de sätta en nål på mej.... de började halv 7 på kvällen och var klar kl 03.00, 5 olika hade försökt och 2 av dom från narkosen. 16 försök sen satt nålen där. Därav port a caten. Frid och fröjd... eller inte, port a caten krånglade med ojämna mellanrum och en morgon vaknade jag med frossa och spydde som en kalv i en timme, resten av dagen gick ok, trots att jag hade 39,4 på morgonen. Nästa morgon likadant, spydde och sen hög feber. Lillebror Jonny med familj skjutsade mej till sjukhuset och väl där så hade jag 38,1. Gött tänkte jag, men jag skulle vara kvar på obseravtion. SEN BRÖT HELVETET UT, rusade från 38,1 till 41,9 på 15 minuter, skakade i hela kroppen och hade ingen kontroll. De försökte sätta nål för att ge mej vätska 2 alvedon för att få ner febern och kalla handdukar. Jag hade noll kontroll över kroppen och var säker på att jag skulle dö. Värst av allt tyckte jag då var att ingen hemma visste att jag var så sjuk. En timme senare hade jag ca 40 grader och började tro på överlevnad. Tappade 3 kilo i svettningar den kvällen. Efter några turer så fick jag reda på att jag hade blodförgiftning (troligtvis från port a caten), blodförgiftningen tog omtag så jag hann vara hemma några dagar innan det var dax igen. sammanlagt med höftoperationer och blodförgiftningen så låg jag på lasarettet 63 nätter 2012.

Efter detta har min hälsa gradvist försämrats och mina höft och bröstproblem är klassade som missar av sjukvården. Bröstsmärtor och domnad vänstersida fick mej att flera gånger uppsöka sjukhus då jag trodde jag hade fått en hjärtinfarkt. Nu bråkar jag med LÖF om ersättningar som jag tycker är för små i jämförelse med vad dom förstört i mitt liv. 

Allteftersom har hälsa och ekonomi gått hand i hand och i höstas var jag så långt nere att jag gick omkring i Stockholm planlöst i 4-5 timmar och undrade vad jag skulle göra, skulle jag bara försvinna, få slut på lidandet? Nu är jag för levnadsglad för att göra något som skulle drabba mina nära och kära. Skickade sms till mina pojkar och samtalade med min bror och efter det så har jag kämpat mej uppåt ett steg i taget. Vägde 125,8 kilo och bestämde att om jag skulle uppleva min 50-årsdag så måste jag ta tag i vikten. Har fantastiska människor runt mej och är nu under grundlig utredning av psyke och hälsa då jag sökt om att få sjukpeng. 

Det som gjort att jag orkar med alla besvär är ett fantastiskt jobb, mina barn och andra nära och kära, mina "tjejer" i flicklaget som jag tränar och mitt stora intresse POKER.

Drar ner på saker succsesivt för att försöka bara göra roliga saker (fungerar inte jämt)

Varför skriver jag allt detta? Bakom masken så gråter Clownen sägs det och när jag är ensam med mina krämpor så kämpar jag rätt hårt med mej själv. Tycker själv att jag sista tiden inte varit samma Anders, dock känner jag stöd och ger stöd till en massa människor som gör livet värt att leva. Syskon, Ungar, föräldrar, pokerspelare, kollegor,innebandyspelare, bojenmammor, nysvenskar i mina kårer, nära och kära m.m. 

Jag vill finnas till för många och hoppas att några vill finnas till för mej. och fick jag ändra något i mitt liv så hade jag aldrig opererat höften den 8 september 2009

kramar Ason